frostatglas

Jag får rysningar av ordet högstadie. En del av mitt liv gick förlorat där.

Jag ska inte nämna några namn. Men om jag känner er rätt läser ni säkert det här för ni brukar snoka på det mesta jag gör. Trots att ni många gånger kastat i mitt ansikte att jag inte har nått liv, inte har några vänner, bara sitter pluggar alltid. Ni vet vilka ni är. Jag var fet, finnig, rödhårig… ful. Det fick jag höra. Jag var inte bara utanför, utan fick dessutom ständigt, ständigt höra att jag inte var som alla andra. Niorna skrattade åt för att sedan berätta för mig att anledningen var att jag var ful, ni kastade sten efter mig & en dag låg plötsligt min cykel på cykelställets tak.

Jag försökte att inte bry mig att gå min egen väg. Men egentligen, egentligen vill jag vara som er. Jag ville ha massor av vänner, gå på fester, kyssa pojkar, helst av allt ville jag bli accepterad. Jag slutade äta, jag färgade håret svart & köpte likadana kläder som alla andra. Ändå dög jag inte. Ni sa det inte lika högt längre, men jag vet vad ni sa om mig, vad ni än säger om mig.

Varför har jag skrivit det här? Jag vill bara att ni ska veta att en sak har ni lyckats med. Ni hr gjort er oförglömliga. Kanske borde jag tacka er. För jag har fått lära mig att det kvittar hur man ser ut, hur man pratar & hur man tänker, folk kommer ändå att kunna klanka ner på dig, folk kommer att kunna slå dig & hata dig. Jag har lärt mig att det viktigaste är att jag duger för mig själv & att jag har vänner som inte dömer & ser ner på mig. jag vill inte längre vara som er. Jag möter ibland & jag känner bara förakt. & hur mycket skit jag än hör ur era munnar kan jag hålla huvudet högt. Jag har vänner, jag har mål i livet, jag har drömmar & en underbar familj. Jag har så mycket. & jag kommer aldrig sjunka till er nivå. Aldrig.

Men tack. Ni lärde mig vara annorlunda, vara mig själv. Ni lärde mig vem jag inte vill vara.